Läste en dikt som bara stämde så bra in på mig tyckte jag. Har klagat antal gånger över "zebra pöset" man fick när man fött barn..men det här var en jäkligt bra dikt om det.. så istället för att klaga..läs!!

En vacker kvinna går stolt över stranden med höfter som vaggar moget och inbjudande. Över hennes mage sprider sig livets strålar och förenas i navet för livets start, blänkande silverstrimmor under solens varma tunga.

För vissa en styggelse, en skadad kropp som aldrig återgår till en ung flickas orörda tanighet. För andra är det livets sätt att markera att denna kvinna varit med om livets under, hon har skänkt liv. Magens mjukhet, de runda höfterna och bröstens fyllighet antyder att denna kvinna upplevt denna unika, och ej för alla förunnade, händelse mer än en gång.

Säkra steg styr hennes gång och hon lyser i sin egendomliga vishet där hon går, hon vet nåt vi inte vet. Hon bär på en hemlighet och vackra minnen som vi avundas. Blickar av blandade känslor följer henne framåt, hon bryr sig inte om vilket. Hon är stolt över sin kropp och de gåvor den givit henne.

Jag har beundrat denna kvinna, min mor, hela mitt liv. Avundsjukt sett solen leka över silverstrimmor som för mig kännetecknar kvinnlighet och sinnlighet på samma gång.

Nu delar jag hennes hemlighet, hennes vackra minne av en livslång upplevelse som förändrade mitt liv genom ett möte med en okänd men ack så älskad individ. Min mage bär livets strålar över sin mjukhet. I min kvinnlighet är jag vacker och gnistrar."